ärligt talat jag är så trött

 

når det er slik at månen skinner inn på rommet mitt, må jeg ta fram den store fotoboka til tim walker. jeg skrur ikke på lyset, jeg ser ikke på bildene, jeg legger fotoboka over dyna, oppå den bare magen min. her ligger jeg en stund, under ei tung bok. leste et sted at vi sanser en veldig liten del av kroppen vår om gangen, prøver å få med meg alt som skjer, men her skjer intet. dyna synker ned og jeg synker ned, madrassen vandrer avgårde utover mot sengekanten og gulvet, jeg ligger her under ei fotobok og reflekterer over verdensrommet, som jeg fremdeles etter gjentatte forsøk ikke forstår noe av. måneskinnet når ikke lenger inn til hodeputa mi og jeg regner denne natta for over.

Reklame

Jag är inte rädd för mörkret

så vokser vi alle opp, eller, dere vokser alle opp, eldes, ett år eldre på bursdagskortet og jeg ser at det skjer, for man endrer seg, man sier nei til ting man sa ja til før og omvent, langsom metamorfose til noe som jeg ikke vet hva er, hva er dette? plutselig er alt helt annerledes, kan ikke sette fingeren på det, fordi ingenting er egentlig endra, men så er alt feil, slik var det ikke før og hvordan holder man følge når du allerede fra starten av var for treig?

 

 

 

mintis

det var en gång för så länge sen

du och jag slogs mot dumheten

vi följdes åt till våra drömmars stad

vind i håret och vår sikt låg klar

ammunition tog slut till sist

nu kan ni kalla mig the Sundance Kid

den fria viljan var vår tonårsdröm

men vi är bara instinkt bara djur och allt är lögn

hör du mig

& du & jag håller andan

av og til stopper jeg å trekke pusten

for høre hvor stille det blir

for å ta tida i en ny måleenhet: lange åndedrag

som hviler i brystkassa